Idag är det en av dom jobbigaste dagarna. Mitt liv faller i bitar.
Jag kan varken gå eller stå. Jag vet hur det är att inte vilja mer

7 kommer och mina föräldarar bråkade mer och mer och jag mådde bara sämre. Mina föräldrar skildes och jag började hata mitt liv. Jag började skada mig. Jag mådde bara sämre och sämre. Och min mamma lämnade mig. Hon struntade i mig i 3 månader. Sen började hon höra av sig. Och då började de på nätet också. Nån skrev att jag var dum ful fet. Osv. Jag orkade inge mer. Så jag bestämde mig för att avsluta mitt liv.
Jag tänkte hoppa framför ett tåg.
Men ändrade mig.
Nån vecka efter de så började bråken med pappa komma och vi bråkade varje dag. Jag skadade mig mer. Och mer. sen kom slagen han började slå mig. Soc vart inblandad. Men brydde sig inte. Jag skadade mig 3 gånger om dagen. Mer bråk hemma ledde till mer skador.
Jag började svälta mig själv.
Jag åt ingenting.
Detta höll på i sjuan. Självskador och svälta mig.
I åttan så vart jag skickad till bup (barn och ungdoms psykiatrin)
Dom sa en massa annat och hjälpte mig inte. Jag skadade mig bara mer när jag var där. Och allt var dåligt. Jag slutade spela fotboll för jag orkade inte spela. Sen i sjuan så skulle jag på en målvakts träning. Men innan träningen. När jag satt i bilen så slog min pappa mig. Jag orkade inte mer. Så jag skadade mig bara mer. Jag åt men spydde upp maten. Jag har haft depression i tre år tvångstankar. Hallucinationer. Ätstörning. Jag försökte avsluta mitt liv igen... Nästa del kommer imorgon

Allt började i sexan då mina föräldrar bråkade hela tiden och jag kände mig inte trygg. Jag mådde sämre och sämre. I skolan ville jag bara vara själv. Jag älskade att spela fotboll och hästar. Jag började känna mig värdelös och att ingen ville ha med mig och göra. Jag grinande mig till söms varje kväll. Men i sjuan vart allt mycket svårare och jobbigare.